Jag kan inte fatta att jag aldrig mer kommer att se mitt älskade favoritband live mer. Det finns inte, aldrig. Jag kommer aldrig mer få höra Olas fina tal live, åh. En del undrar varför jag tycker om detta band så mycket, fast det egentligen inte är min musiksmak. Fast jag har ganska varierad smak ändå när jag tänker efter, men det är ju rock och metall som är bäst. 

The Ark spelar glamrock iofs, men ändå. Alla deras låtar är bra. Det är inte många band där jag vet att alla låtar är bra. Och ingen är lik den andra. Alla låtar är skriven med ett budskap, ett starkt, man behöver inte riktigt sitta och försöka lista ut vad som gömmer sig bakom dom konstiga orden. Dom har sån energi på scenen. (De var dock inte alls lika pigga och rörliga nu, på yran-avskedet tycker jag! ett bevis på att dom kanske har gjort sitt..) Men Ola alltså. Herregud. När han sätter igång med sina underbara tal, man känner igen sig så himla mycket! "Det spelar ingen roll om folk tycker att man framstår som en idiot, när man går sin egna väg. Om det är så det är". Han har alltid velat peppa människor till att gå deras egna väg och vara stolt för den man är. Hans texter, även om jag inte ALLTID förstår dom exakt så förstår jag helheten och det räcker. Jag förstår inte ens alltid mina egna texter fullt ut.

Jag har deras signade affirsch som JAG vann i en tävling, genom att skriva en fin text om bandet, på min dörr. Jag har vykortet jag fick i början på deras karriär, när jag skrev ett långt och sött brev om att jag typ "drömde om dom på natten, och älskade deras låtar" då jag inte var så gammal alls, på väggen. Och tänk att jag har samma känsla fortfarande på sätt och vis. Föralltid, kommer dom finnas kvar i mig eftersom dom har gjort så starkt intryck på mig.

<3